En flicka i vita kläder med ljus i håret gläder gamla, sjuka och barn med saffransgula lussekatter under årets mörkaste tid. I många finlandssvenska familjer lussar barnen för sina föräldrar på lussedagsmorgon och luciatåg hålls sedan under hela jultiden. Festen firas till minne av den kristna martyren Lucia som dog
i Syrakusa år 304. I norra Italien kommer Lucia i en vagn dragen av en åsna och delar ut presenter.
Det moderna firandet av Luciadagen den 13
december, är en tradition som spridit sig från Sverige till Finland och andra
nordiska länder. Men den moderna Lucia har djupa rötter. Den ursprungliga Lucia
var enligt legenden en siciliansk jungfru, som led martyrdöden omkring år 340. Sankta
Lucia var känd också i Norden redan under medeltiden och i domkyrkan i Lund
bevarades hennes reliker. Luciafesten var viktig i Norden därför att Sankta
Luciafesten inföll på året mörkaste dag (enligt den julianska kalendern som då
användes). Också i Finland firades Lucia
som en ljusfest och helgonfest under medeltiden och även efter det. Under
reformationen motsatte sig kyrkan helgonfester, men ändå finns uppteckningar om
Luciafirande på 1700-talet i Sverige.
Luciatraditionen tog fart i Sverige 1927 då
dagstidningen Stockholms dagblad ordnade det första luciatåget. I
Helsingfors ordandes det första luciatåget 1930, men seden blev inte bestående.
Luciafirandet fick en fast form inom den finlandssvenska språkminoriteten
fr.o.m. 1950, då tidningen Hufvudstadsbladet och organisationen Folkhälsan
första gången korade Svenskfinlands Lucia. Samtidigt insamlades medel för de
fattiga.
Luciadagens centrala gestalt är en flicka som
kläs i vitt och som bär en krona med ljus på huvudet. Lucia kommer med ljus och
värme under årets mörkaste tid, och till hennes uppgifter hör att besöka
ålderdomshem och sjukhus.