Viestintävastaava,
webmaster
On elokuun alku, lämpötila jopa +30. Aivan kuin Sri Lankassa viime helmikuussa, jolloin kävimme vaimoni Raijan kanssa tapaamassa kummilapsiamme, kahta klubiemme tyttöä ja kahta omaa kummipoikaamme. Näimme taas, miten valtavaa työtä niin suomalaiset kuin srilankalaisetkin leijonat ovat jo vuosikymmeniä tehneet. Nostan hattua erityisesti Ossi ja Aila Vuoriselle sekä Eero ja Kaija Arvolle, jotka joka vuosi viettävät 2-3 kuukautta tarkistaen kummilasten koulunkäynnin ja rahaliikenteen, ja auttavat vielä meitä tavallisia kummeja matkanjärjestelyissä. Mutta ymmärrän myös sen ilon, kun projektin aivan ensimmäiset kummilapset tulevat kiittämään. Kummilapset numero 3, 4 ja 6 tulivat LC Beliattan lastenjuhlaan, kaikki työssään ja elämässään menestyneinä. Tapasimmepa LC Ylivieskankin Ladyjen ensimmäisen kummitytön, nyt nuori äiti, vesilaitoksen kirjanpitäjä. Lyhyessä puheessani kannustin kaikkia kummilapsia opiskelemaan ahkerasti, ja päästyään paremmalle oksalle, osoittamaan kiitollisuuttaan, ei meille "rikkaille" suomalaisille, vaan toisille yhtä heikoista asemista ponnistaville oman maan lapsille.
Tällaista on Lions-työ parhaimmillaan, pyyteetöntä auttamista, pitkäaikaista sitoutumista, palkintona vain hyvä mieli. Työ vaatii todellista uhrautumista, ja uskallusta, irrottautua totutuista kuvioista, ryhtyä johonkin uuteen ja tuntemattomaan.
Valitsin piirin teemaksi: "Ole rohkea, ole leijona". Sillä rohkeudesta meillä usein on puute. Tarvitaan rohkeutta olla esillä, paikallisesti, piirin tasolla, valtakunnan tasolla, ja viimein maailman tasolla, kuten Torontossa maailmanjärjestön hallitukseen valittu Jouko Ruissalo. Taikka Harri Ala-Kulju, joka on ehdolla järjestön korkeimpaan virkaan. Olemalla rohkeasti esillä annamme järjestöllemme kasvot, levitämme tietoa sen saavutuksista ja saamme sitä kautta uusia käsipareja jatkamaan työtämme.
Monet tuntuvat pelkäävän ottaa vastaan klubin tai piirin hallinnollisia tehtäviä. Ne vaativat aikaa, mutta antavat kokemuksia, uusia ystäviä ja uusia taitoja, joista voi olla hyötyä siviiliammatissakin, puhumattakaan siitä näköalasta, mikä maailmanlaajuisen järjestön toiminnasta avautuu. Tarjottavat tehtävät onkin otettava mahdollisuutena, ei rasitteena. Rohkeutta tarvitaan myös pitää klubiesitelmiä, tai tuoda esiin uusia toimintaideoita. Toivottavasti meidän piirissämme ei enää kuulla: "Ei tuollaista ole ennenkään tehty" tai "Näin meillä on aina toimittu". Näillä lauseilla on tapettu monen tuoreen klubijäsenen halu jatkaa järjestössä. Peräänkuulutankin leijonilta rohkeutta kannustaa uusien ideoiden esittäjää.
Tulkaahan taas tuekseni, kehittämään piiristämme entistä parempaa!
Det heta augustivädret påminnar mig om vår resa i Sri Lanka senaste februari. Med min maka Raija träffade vi igen våra fadderbarn, två flickor av våra klubbar och två av våra egna pojkar. Vi såg hur väldigt arbete har både de finska och srilankanska lejoner utfört redan på årtionden. Det kräver en rejäl förpliktelse att flyga varje vintertid till söder på 2-3 månader och granska hur fadderbarn har klarat i skolan, om dom erhållit sina månadsbistånd, och om det har använts till skolgång och inte till familjens övriga utgifter. Jag lyfter min hatt speciellt för Ossi och Aila Vuorinen samt Eero och Kaija Arvo. Men jag fattar ju den lönen man får när projektets alldeles första fadderbarn kommer till barnfesten för att tacka. Fadderbarn nummer 3, 4 och 6 var med i LC Beliattans jubileum, alla med framgång i livet och arbetet. Vi träffade t.o.m. LC Ylivieska Ladies första fadderflicka, en ny mamma, bokförare på vattenledningsverket. I mitt korta tal uppmuntrade jag alla barn att studera flitigt. Och efter att nått på en grönare gren, visa sin tacksamhet, inte åt oss "rika" finnar, utan åt andra barn med lika svåra utgångssituationer.
Som distriktets tema har jag valt "Var modig, var lejon". Man behöver modighet för att kunna ta sig fram, lokalt, på distriktsnivå, på statens nivå, och ända till på världens höjd, såsom Jouko Ruissalo, som ställdes i Toronto till världsorganisationens styrelse. För att inte nämna Harri Ala-Kulju, som siktar på organisationens högsta tjänst. Med att våga vara fram ger vi ett ansikte åt vår organisation, vi delar ut info om dess uppnående, och på så sätt får vi nya händer att fortsätta och utvidga vårt arbete.
Det är många som tvekar att ta emot klubbens eller
distriktets administrativa uppgifter. De tar ju tid, men man får nya
erfarenheter, nya vänner och nya kunskaper, som man kan uttnyttja till och med
i sitt civilyrke. Och man får ett helt nytt utsikt över den världsomfattande
organisationens verksamhet. De utbjudna uppgifter skall anses som en chans,
inte en börda. Man behöver modighet för att hålla en föreläsning åt klubben,
eller framföra nya aktivitetsideér. Jag hoppas att vi inte mera hör vid
klubbmötet: "Sånt har vi nånsin gjort" eller: "Så här har vi alltid fungerad".
Med sådana uttryck har man dödat viljan av många nya medlemmar att hänga med.
Jag frågar efter djärvhet att sporra dom som har nya ideér.
Jag hoppas också att klubbarna skulle deltaga också nationella och internationella aktiviteter. Pengar har vi ju! När hjälpen utdelas av likadana osjälviska och ärliga lejoner i det mottagande landet, vet vi att allt går fram.
Kom igen och stödja mig att utveckla vårt distrikt ännu bättre.
Heikki Hemmilä
LC Ylivieska