Piirikuvernööri / Disktriktskuvernör 2014-2015

AJATUKSIA LIONSTYÖSTÄ / TANKAR OM LIONSARBETET
 

On elokuun alku, lämpötila jopa +30. Aivan kuin Sri Lankassa viime helmikuussa, jolloin kävimme vaimoni Raijan kanssa tapaamassa kummilapsiamme, kahta klubiemme tyttöä ja kahta omaa kummipoikaamme.  Näimme taas, miten valtavaa työtä niin suomalaiset kuin srilankalaisetkin leijonat ovat jo vuosikymmeniä tehneet.  Nostan hattua erityisesti Ossi ja Aila Vuoriselle sekä Eero ja Kaija Arvolle, jotka joka vuosi viettävät 2-3 kuukautta tarkistaen kummilasten koulunkäynnin ja rahaliikenteen, ja auttavat vielä meitä tavallisia kummeja matkanjärjestelyissä.  Mutta ymmärrän myös sen ilon, kun projektin aivan ensimmäiset kummilapset tulevat kiittämään.  Kummilapset numero 3, 4 ja 6 tulivat LC Beliattan lastenjuhlaan, kaikki työssään ja elämässään menestyneinä. Tapasimmepa LC Ylivieskankin Ladyjen ensimmäisen kummitytön, nyt nuori äiti, vesilaitoksen kirjanpitäjä.  Lyhyessä puheessani kannustin kaikkia kummilapsia opiskelemaan ahkerasti, ja päästyään paremmalle oksalle, osoittamaan kiitollisuuttaan, ei meille "rikkaille" suomalaisille, vaan toisille yhtä heikoista asemista ponnistaville oman maan lapsille.

 

Tällaista on Lions-työ parhaimmillaan, pyyteetöntä auttamista, pitkäaikaista sitoutumista, palkintona vain hyvä mieli. Työ vaatii todellista uhrautumista, ja uskallusta, irrottautua totutuista kuvioista, ryhtyä johonkin uuteen ja tuntemattomaan.

 

Valitsin piirin teemaksi: "Ole rohkea, ole leijona". Sillä rohkeudesta meillä usein on puute. Tarvitaan rohkeutta olla esillä, paikallisesti, piirin tasolla, valtakunnan tasolla, ja viimein maailman tasolla, kuten Torontossa maailmanjärjestön hallitukseen valittu Jouko Ruissalo. Taikka Harri Ala-Kulju, joka on ehdolla järjestön korkeimpaan virkaan. Olemalla rohkeasti esillä annamme järjestöllemme kasvot, levitämme tietoa sen saavutuksista ja saamme sitä kautta uusia käsipareja jatkamaan työtämme.

 

Monet tuntuvat pelkäävän ottaa vastaan klubin tai piirin hallinnollisia tehtäviä. Ne vaativat aikaa, mutta antavat kokemuksia, uusia ystäviä ja uusia taitoja, joista voi olla hyötyä siviiliammatissakin, puhumattakaan siitä näköalasta, mikä maailmanlaajuisen järjestön toiminnasta avautuu. Tarjottavat tehtävät onkin otettava mahdollisuutena, ei rasitteena. Rohkeutta tarvitaan myös pitää klubiesitelmiä, tai tuoda esiin uusia toimintaideoita. Toivottavasti meidän piirissämme ei enää kuulla: "Ei tuollaista ole ennenkään tehty" tai "Näin meillä on aina toimittu". Näillä lauseilla on tapettu monen tuoreen klubijäsenen halu jatkaa järjestössä. Peräänkuulutankin leijonilta rohkeutta kannustaa uusien ideoiden esittäjää.

Klubeille toivon myös rohkeutta - ottaa takaisin se asema, joka niillä oli vielä 80-luvulla: ajatushautomoina, joissa eri alojen ammattilaiset ideoivat tempauksia kotikylänsä kehittämiseksi. Joka kokoukseen kuului silloin klubiesitelmä taikka tehdasvierailu, joka innosti tulemaan paikalle. Uusia ideoita uinuvan toiminnan virkistämiseksi voi nyt saada mm. Ylivieskassa kokeillulla KLP-prosessilla, missä yhdessä pohditaan klubin menneisyyttä, nykyisyyttä ja tulevaisuutta, ja mikä tärkeintä, kysytään kotipitäjän eri viranhaltijoilta ja järjestöiltä millaisiin tarpeisiin heidän alallaan voisimme vastata. Näin voimme välttää sen huolen realisoitumisen, mitä Toronton koulutuksessa kuulimme: "Onko klubimme aktiviteeteilla oikeasti merkitystä paikkakunnallamme?"

Yhteistyön aloittaminen toisen klubin tai järjestön kanssa vaatii sekin rohkeutta. Niin kuin nyt alkava "Kiitos, veteraanit" -projekti tai jo kolmatta vuotta jatkuva yhteistyö Invalidiliiton kanssa. Klubivierailu sekin voi vaatia rohkeutta, tavata uusia leijonia, joiden teot saattavat tuntua ylivertaisilta omiin näpertelyihin verrattuna. Rohkeasti vain kopioimaan toisten ja jakamaan omia ideoita!

 

Toivon klubien rohkeasti osallistuvan myös sekä valtakunnallisiin että kansainvälisiin aktiviteetteihin. Rahaahan monella klubilla kyllä on. Ja kun kohdemaassa apua jakavat yhtä pyyteettömät ja rehelliset leijonat, apu menee varmasti perille.

 

Olen itse kulkenut pitkän tien Kähtävän kansakoulun ujosta rillipäästä, joka hävisi tappelussa vielä alemmankin luokan pojille. Valmiina lääkärinäkin arastelin puhua vieraille; vain valkoinen takki antoi itseluottamusta. En epäillyt hetkeäkään, kun minut 1982 pyydettiin LC Kaustisen jäseneksi. Siellä sain kokea vilpitöntä ystävyyttä ja kannustusta. Ja jo noin sadannen esitelmän jälkeen lakkasivat käteni hikoilemasta ja sydämeni pompottamasta...

 

Tulkaahan taas tuekseni, kehittämään piiristämme entistä parempaa!
Ole rohkea - ole leijona! 
DG Heikki Hemmilä
LC Ylivieska

 

 

Det heta augustivädret påminnar mig om vår resa i Sri Lanka senaste februari. Med min maka Raija träffade vi igen våra fadderbarn, två flickor av våra klubbar och två av våra egna pojkar.  Vi såg hur väldigt arbete har både de finska och srilankanska lejoner utfört redan på årtionden. Det kräver en rejäl förpliktelse att flyga varje vintertid till söder på 2-3 månader och granska hur fadderbarn har klarat i skolan, om dom erhållit sina månadsbistånd, och om det har använts till skolgång och inte till familjens övriga utgifter. Jag lyfter min hatt speciellt för Ossi och Aila Vuorinen samt Eero och Kaija Arvo. Men jag fattar ju den lönen man får när projektets alldeles första fadderbarn kommer till barnfesten för att tacka. Fadderbarn nummer 3, 4 och 6 var med i LC Beliattans jubileum, alla med framgång i livet och arbetet. Vi träffade t.o.m. LC Ylivieska Ladies första fadderflicka, en ny mamma, bokförare på vattenledningsverket. I mitt korta tal uppmuntrade jag alla barn att studera flitigt. Och efter att nått på en grönare gren, visa sin tacksamhet, inte åt oss "rika" finnar, utan åt andra barn med lika svåra utgångssituationer.

 

Sådan är lionsverksamheten som bäst, ett oegennyttigt arbete, en långvarig förbindelse, med bara välbehag som belöning. Ett sådant arbete förutsätter en verklig offervilja, och modighet, för att lösgöra sig från vänjade vanor, att inleda något nytt och obekant.

 

Som distriktets tema har jag valt "Var modig, var lejon". Man behöver modighet för att kunna ta sig fram, lokalt, på distriktsnivå, på statens nivå, och ända till på världens höjd, såsom Jouko Ruissalo, som ställdes i Toronto till världsorganisationens styrelse. För att inte nämna Harri Ala-Kulju, som siktar på organisationens högsta tjänst. Med att våga vara fram ger vi ett ansikte åt vår organisation, vi delar ut info om dess uppnående, och på så sätt får vi nya händer att fortsätta och utvidga vårt arbete.

 Det är många som tvekar att ta emot klubbens eller distriktets administrativa uppgifter. De tar ju tid, men man får nya erfarenheter, nya vänner och nya kunskaper, som man kan uttnyttja till och med i sitt civilyrke. Och man får ett helt nytt utsikt över den världsomfattande organisationens verksamhet. De utbjudna uppgifter skall anses som en chans, inte en börda. Man behöver modighet för att hålla en föreläsning åt klubben, eller framföra nya aktivitetsideér. Jag hoppas att vi inte mera hör vid klubbmötet: "Sånt har vi nånsin gjort" eller: "Så här har vi alltid fungerad". Med sådana uttryck har man dödat viljan av många nya medlemmar att hänga med. Jag frågar efter djärvhet att sporra dom som har nya ideér.

 

Jag hoppas också djärvhet åt klubbarna att ta tillbaka den ställning de hade i 80-talet: som Think Tanks, där specialister av olika yrken skapade nya aktiviteter för att pigga upp sin hemkommun. En väsentlig del av klubbmötet var då en föreläsning, eller företagsbesök, som lockade medlemmar på plats. Vi kan nu få färska ideér t.ex. med hjälp av CEP-processen, som experimenterades av de tre klubbarna i Ylivieska. Vi funderar på vad vi framkallat tidigare, vad gör vi nu, och vart skall vi gå i framtiden. Det viktigaste är ändå att kontakta olika myndigheter och andra organisationer och fråga efter åtgärder dom tycker vara viktigaste. Efter detta förverkligas inte den i Toronto yttrad rädsla, att klubbarnas aktiviteter skulle vara obetydliga ur samhällets synpunkt.

Det kräver mod att börja samarbete med en annan klubb eller organisation. Såsom den nu startande "Tack, krigsveteraner" aktiviteten, eller det pågående samarbetet med Invalidunionen. Ett klubbesök kan också kräva mod. Vi kan blygas inför en annan klubbs fina aktiviteter med våra  anspråkslösa knåpande. Gå modigt bara och "stjäla" andras ideér och introducera er egna!

 

Jag hoppas också att klubbarna skulle deltaga också nationella och internationella aktiviteter. Pengar har vi ju! När hjälpen utdelas av likadana osjälviska och ärliga lejoner i det mottagande landet, vet vi att allt går fram.

 

Jag har själv resat en lång färd från en gosse med briller, som tappade kampen mot pojkar i underklassen. Till och med efter läkarstudier var jag rädd för att prata med främmande. Bara i den vita dräkten kände jag mig trygg. Jag hesiterade inte en minut när jag blev inbjuden till Lions klubben i Kaustby år 1982.  Där fick jag erfara äkta vänskap och uppmuntran. Och efter drygt etthundra föreläsningar stoppade mina händer att svettas och hjärtat att klappa...

Kom igen och stödja mig att utveckla vårt distrikt ännu bättre.

Var modig - var lejon!

Heikki Hemmilä

LC Ylivieska