Biskop Sergei har varit hjälpbiskop i drygt ett år. Jag frågade honom hur hans första år som biskop har varit?
Det har varit en stor förändring från att ha varit i klostret i över 30 år, 27 år som präst och nästan ett kvarts sekel som föreståndare för klostret, så arbetsbeskrivningen har förändrats mycket. Biskopens roll i t.ex. gudstjänsterna är annan eftersom biskopens koreografi är annorlunda än prästens. Det är en förändring som jag har varit tvungen att lära mig. Jag är glad över att få hålla gudstjänster, de har varit många och det är jag glad över.
Vilka ansvarsområden hör till din arbetsbeskrivning?
Vår kyrkas inre missionsarbete, som konkretiserades genom att jag valdes till ordförande för de heliga Sergej och Hermans orden. Detta är vår nästan 140-åriga kyrkas inre missionsorganisation. Tillsammans med styrelsen tänker vi på olika saker. Utmaningen är att vi inte har någon verkställande direktör. Vår tidning Aamunkoitto flyttades över till kyrkan. Orden är en frivilligorganisation. Till mina uppgifter hör också kyrkans förlagsverksamhet, främst den årliga produktionen av en ortodox kalender, och snart utkommer boken Konstantinopolin patriarkaatti ja Suomen ortodoksit (Konstantinopels patriarkat och Finlands ortodoxer, red. övers.), med patriarkatets historia och nutid. Det är årets jubileumsbok, eftersom den finsk-ortodoxa kyrkan firar 100 år av självständighet under Konstantinopels patriarkat. Vi behöver också förnya prästhandboken, som innehåller de heliga gudstjänsterna. Dessutom är en prästmanual för liturgin under bearbetning.
Ungdomsarbete inom kyrkan är också en del av mitt arbetsområde, men det är det ortodoxa ungdomsförbundet som sköter det i praktiken. Ortodoksisten Nuorten Liitto (ONL) organiserar olika evenemang och har publikationsverksamhet. Jag har haft möten med ungdomar, särskilt i Helsingfors.
Mångkulturellt arbete är också en del av mitt ansvarsområde. I Helsingfors håller man på att välja en präst för mångkulturellt arbete, som jag kommer att samarbeta med.
Sedan har vi gudstjänsterna, som är mycket viktiga med syftet att träffa församlingsmedlemmarna, samt representationsuppdrag och mottagande av gäster. I denna delegation representerar jag Finlands ortodoxa kyrka.
Hur känns det att vara en del av en sådan resa?
Hittills har jag varit involverad i många olika ekumeniska evenemang och situationer. Vi har en intressant grupp. Vi har redan diskuterat många ekumeniska ämnen, det är konstruktivt och intressant att höra olika åsikter. Biskop Hintikka, fader Marco Pasinato och jag diskuterade till exempel den lutherska kyrkans administrativa praxis, stiftsrådet och biskopsmötet och hur de fungerar. Det är överraskande att t.ex. det lutherska kyrkomötet kan besluta om lärofrågor. Vi har diskuterat olika kyrkors praxis. Att träffa påven blir höjdpunkten på vår resa.
Vad betyder ekumeniken för den ortodoxa kyrkan i Finland?
Det är viktigt att vi har kontakter med andra kyrkor i Finland, eftersom vi är en liten minoritet, vi behöver varandra och samarbete är nödvändigt. Vi kan lära känna varandra bättre. Ekumeniska Rådet ger goda tillfällen till detta genom de personer som har förtroendeuppdrag där och genom de olika evenemang som Rådet anordnar. Genom ungdomsarbetet är det också bra att hålla ekumeniken på agendan.
Min kallelse - Hur gick biskop Sergeis resa till Valamo kloster?
Min mammas sida av familjen är luthersk, men min pappas sida är ortodox. Jag döptes i den ortodoxa kyrkan när jag var en månad gammal. Min far dog när jag var tre år gammal, så jag växte upp med en luthersk mor. Min mor lyssnade på gudstjänsten i radion varje söndag. Jag föddes i en by där mina lekkamrater i barndomen nästan alla var ortodoxa. Jag bodde i byn Viiniranta i Viinijärvi i Liperi kommun. Det finns en mycket gammal ortodox församling i Taipale där.
I vårt grannskap bodde en ungdomsarbetare i den ortodoxa församlingen som brukade ta med oss barn till kyrkan. Jag fick också låna böcker om Valamo från Eino Hartikainens hem. Jag minns när prästmunken Savva besökte oss. Han hade ett stort vitt skägg och som barn trodde jag att han var jultomten. Jag satte mig i hans knä och detta var min första kontakt med Valamo.
När jag var 14 år deltog jag i ett stort ungdomsevenemang i Valamo, dit 300 ortodoxa ungdomar från hela Finland kom. Prästen och munken Sergei berättade att det fanns få munkar och vädjade till mig att någon av oss unga människor kanske skulle känna sig kallad att bli munk. Sedan kom tanken: "Åtminstone jag."
Därefter var jag volontär i Valamo och 1984 började jag på seminariet i Kuopio efter gymnasiet. På sommaren arbetade jag som däcksman på m/s Sergei. Jag skulle bli religionslärare i Helsingfors. Men en dag frågade klostrets biträdande föreståndare, prästmunk Arseni, om jag inte ville komma till klostret för att rädda min själ. Jag bad om en veckas betänketid och bad om vägledning. Jag fick en inre försäkran. Jag sa till Arseni att jag var redo. Min mamma var glad att jag inte flyttade långt bort till Helsingfors.
I juli 1990 gick jag i kloster som lydnadsbroder. I fem år var jag receptionist i klostrets reception och bokningsbyrå, och till en början gillade jag inte jobbet. Men jag kom på att jag skulle betjäna varje besökare som om jag betjänade Frälsaren. Varje människa är en avbild av Gud och med denna attitydförändring blev jobbet ett nöje.
Efter ett och ett halvt år blev jag referensmunk och efter några månader avgav jag mina sista klosterlöften. Kort därefter blev jag ordinerad till diakon. Jag var diakon i tre år, och sedan blev jag prästvigd till munk. När igumen Panteleimon valdes till biskop 1997 blev jag klostrets föreståndare efter honom. Jag var 32 år gammal vid den tidpunkten. För mig, liksom för alla kristna, är det en kallelse att bli helig, att växa som Guds avbild och till hans likhet. Det är vad jag ber om. Mitt hopp för framtiden är att fortsätta arbeta i Guds vingård som biskop. Varje kristen har ett evigt perspektiv i livet, det är det vi rör oss mot.
Intervju av Mayvor Wärn-Rancken, generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland