Blogg: Guds barn?

För ett par år sedan kom det plötsligt 30.000 flyktingar till vårt land. Trots att det här bara motsvarade en halv % av Finlands befolkning krisade många system, inte minst inom politiken.

Immigrationsmyndigheternas tillkortakommanden har skapat oräkneliga tragedier för mänskor som helt rättmätigt kommit för att söka en fristad från dödsfara och förföljelse. För många asylsökande pågår processen fortfarande som ett oändligt väntande på myndighetsbeslut. En väntan som kryddas av egna och andras erfarenheter av att besluten alltför ofta kännetecknas av förnekande av vad den sökande berättat eller tendentiösa tolkningar av säkerhetsläget i hemlandet. Allt verkar tillrättaläggas för att till vilket pris som helst återbörda så många som möjligt till den katastrof de flytt från.

En brokig skara medborgare har svarat på ropet efter medmänsklighet som situationen lett till. Troende kristna har hand i hand med agnostiker, ateister och anarkister kämpat för de asylsökandes rättigheter som mänskor och världsmedborgare. Alltför ofta har det varit en kamp mot väderkvarnar med få verkliga segrar. Den oändliga raden av överklaganden och nya asylansökningar på basen av nya fakta verkar aldrig ta slut. Regeringens politik leder till en allt större mängd papperslösa som inte vågar återvända till platserna de flytt från, som polisen inte med våld kan returnera, men som faller utanför alla vårt samhälles skyddsnät. Förtvivlan och djup depression breder ut sig bland offren!

Då är det inte att förvåna sig över, att många söker hjälp och tröst i den tro som driver många hjälpare. De som under processens gång frågat: ”Varför hjälper du mej som du inte känner?” har fått svaret ”Guds kärlek tvingar mig” eller något liknande. Den ena frågan leder till den andra och svaren pekar i samma riktning. Det är inte att undra på att många, som kanske för första gången i sitt liv talat med en kristen, har blivit nyfikna, sökt och fått svar. Alla våra samfund har fått ett tillskott av sökare och många har blivit döpta och börjat ta de första stegen som kristna. Vi i de olika kyrkorna som känner dem kan se äktheten i deras tro och deras törst efter kunskap och gemenskap.

För dessa mänskor, som tagit det stora steget att riva alla broar till hemland, släkt och familj och som ofta fått saken kvitterad genom direkta dödshot, för dem har våra myndigheter ett absurt resonemang i beredskap: De försöker kontrollera äktheten i deras övertygelse, i stället för att studera de risker ens ryktet om övergång till kristendom oftast skapar. Trots att våra skrifter säger: ”Gå ut och gör alla mänskor till lärjungar” och ” Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona” svarar våra myndigheter, att det inte torde vara så farligt att leva som kristen bara man håller en låg profil och inte låter någon veta om det!

Vad har detta med ekumenik att göra?

Då jag ser på de nya kristna ser jag väldigt ofta en klar barnatro. De saknar kunskap om vår historiska barlast som har lett till kyrkosplittring och ett otal samfund, i klar motsats mot Herrens ord i Joh. 17:11: ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn — det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett, likasom vi äro ett.” (Förlåt den ålderdomliga texten, min bibelkunskap finns i 1917 års ordvändningar…)

Mången gång har tanken slagit mig, att kanske är detta en aspekt på orden ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, ska ni inte komma in i himmelriket”? Hur skulle vi kunna komma loss från alla påbyggnader på den enkla kärnan, ”Jesus Kristus är Herre”? Efter att Kyrkan enats om formuleringen av trosbekännelserna verkar varje generation ha lagt till sitt eget lager av tilläggstolkningar, som oftast lett till behov av flera tolkningar som lett till ytterligare splittring… Jag kan förstå, att det känns som intellektuellt självmord att kunna bortse från alla dessa frågor, regler, tolkningar och jag har inget svar.

Är det så, att vi i dessa våra nya syskon kan se de största i himmelriket? ”Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket.”

Pär Silén, ordförandet för ERF:s Sektionen för finlandssvensk ekumenik