Gud törstar efter gemenskap med oss. Han söker oss så som han sökte efter Adam när han ropade på honom i lustgården: ”Var är du?” (1 Mos 3:9)

 Gud har kommit för att möta oss i Kristus. Jesus levde i bön intimt förenad med sin Fader samtidigt som han skapade gemenskap med sina lärjungar och med alla dem han mötte. Han lärde dem det som var det mest väsentliga för honom: Kärlekens relation med Fadern, som också är vår Fader. Jesus och lärjungarna sjöng psalmer tillsammans, sådana som var rotade i den judiska traditionens hela rikedom. Vid andra tillfällen drog Jesus sig undan för att be i ensamhet. 

Bönen kan ske enskilt eller delas med andra. Den kan uttrycka förundran, klagan, förbön, tacksägelse eller helt enkelt tystnad. Ibland finns en önskan att be, men man kan också ha en känsla av att inte kunna göra det. Att vända sig till Jesus och säga till honom ”lär mig” kan öppna vägen. Vår önskan att be är redan en bön. 

Att komma tillsammans i en grupp kan hjälpa oss. Genom sånger, ord eller tystnad skapas en gemenskap. Om vi ber tillsammans med kristna från andra traditioner kan vi förundras över att vi förenas med ett vänskapsband som kommer från den Ende, han som finns bortom all splittring. Formerna kan variera, men det är samma Ande som för oss samman. 

Vår herre Jesus, hela ditt liv var en bön i fullständig harmoni med Fadern. 

Lär oss genom din Ande att be om kärlek enligt din vilja. 

Må de trogna över hela världen förenas i förbön och lovsång,

 och må ditt kärleksrike komma.