Finlands lutheraner och baptister höll de nionde lärosamtalen:  Att vara kyrka i coronatid och kristen traditionsförmedling

Finlands svenska baptistsamfund, Suomen Baptistikirkko och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland möttes för nionde gången till lärosamtal den 13 januari 2022. Tidigare har samtal hållits åren 1997, 2000, 2003, 2006, 2009, 2012, 2015 och 2018. Temat den här gången var ”att leva som kyrka i coronatider” och ”kristen traditionsförmedling ur praktisk och teologisk synvinkel”.

Från Finlands svenska baptistsamfund deltog samfundsledare Peter Sjöblom, TM Sara Högberg och pastor Mikael Kallman, Suomen Baptistikirkko representerades av samfundsledare Jari Portaankorva och chefredaktör Maija Latvala medan ev-luth. kyrkan representerades av biskpo Matti Repo, kyrkoherde TD Jouko Ala-Prinkkilä, TD, forskardoktor Laura Kallatsa, diakon Luisa Tast och ledande sakkunnig Tomi Karttunen (sekr.).

TD Laura Kallatsa (lut.) och Sara Högberg (bapt.) presenterade temat ur en praktisk synvinkel. Kallatsa ställde tre frågor: Vilka faktorer påverkar den religiösa traditionsförmedlingen i finländska familjer? Hur har coronapandemin påverkat religiositeten i vårt land? Hur har coronapandemin eventuellt påverkat hur religionen förmedlats vidare, eller inte förmedlas vidare, i familjerna? Två akademiska undersökningar har sökt svar på dessa frågor, den ena handlar om religiös traditionsförmedling och den andra om andlighet under coronapandemin.

Enligt Laura Kallatsa visar undersökningarna att traditionsförmedlingen fungerar bättre i familjer där man öppet talar om tron. Livskriser och andra undantagsförhållanden som coronapandemin kan uppmuntra personer att tala om viktiga saker med andra familjemedlemmar. En personlig, trygg tro och en sund gudsbild hjälper i svåra livssituationer. Under pandemin har många församlingsmedlemmarna upplevt att de får styrka ur nattvardsgemenskapen och den enskilda bönen. Andra känner att de mot sin vilja har marginaliserats. Pandemin har skakat om de religiösa grundvalarna. Att delta i det religiösa samfundets verksamhet har inte varit möjligt på samma sätt som förr. Samtidigt har det egna bönelivet och andra innehållsmässiga faktorer kunnat förstärkas.  I en ny situation har flexibla lösningar i församlingar och familjer underlättat traditionsförmedlingen jämfört med när man haft svårt att göra förändringar.  

Sara Högberg talade om kristen traditionsförmedling utifrån sin pro graduavhandling där hon gjort djupintervjuer med några svenskspråkiga baptistungdomar i Finland. 1) Hur kan föräldrar utrustas så att de kan förmedla tro till sina barn? 2) Hur möjliggöra att olika åldersgrupper kan skapa relationer sinsemellan? 3) Hur kan vi se de unga, lyssna till dem och våga tala om livet och tron med dem? 4) Hur kan vi erbjuda unga kontakter till andra i samma ålder eller med liknande livserfarenheter? 5) Hur kan vi för över ansvar till barn och unga kyrkan på ett ansvarsfullt sätt? 6) Hur lever vi som vi lär? 7) Vi behöver hålla de unga med öppna händer, utan tvång, så de kan komma och gå och förlita oss på att de kommer tillbaka och blir en den av den kristna och baptistiska traditionen. De små baptistkretsarna är både en fördel och en nackdel.

Tillsammans konstaterade vi att den kristna traditionsförmedlingen blir allt svårare i ett samhälle med många olika värderingar. Kristen fostran och traditionsförmedling förutsätter att vi förenar våra krafter till exempel i ekumeniskt barn- och ungdomsarbete, i samarbete kring skola och familj. Det viktigaste är att den kristna tron, inte en specifik tradition, förmedlas vidare. Kristna traditioner bör berika och stöda varandra, inte orsaka konflikter som hotar enhet och samverkan. Det som fungerar inom familjen verkar också fungera i församlingens fostran, nämligen att tala om saker, trygghet och närhet, det vill säga allt som stöder känslor och upplevelser, flexibilitet och dynamik. Det är också viktigt att lära som man lever, att lyssna och ge verkligt ansvar till barn och unga. Bland unga ser man numera stora förändringar särskilt i det sociala. Det är svårt att fungera i grupp, vilket blivit uppenbart under coronatiden. För att skapa gemenskap bör man kunna samtala, interagera med unga och läsa av deras beteende, skapa strukturer och närhet.

Ämnet behandlades också ur ett teologiskt perspektiv av Tomi Karttusen (luth.) och Maija Latvala (bapt.) utgående från inledningsanförandena. Karttunen presenterade en översikt av det kyrkliga livet i Europa och västvärlden med inriktning på hur evangeliet presenteras i en sekulär kontext, vilka förändringar som märks i kyrkornas verksamhet och vilka behov av gemenskap som uppstått ur erfarenheter från coronapandemin.

Karttunen menade att de växande kyrkorna i det globala syd får allt större betydelse. De västeuropeiska och nordamerikanska kyrkorna har fortfarande starka ekonomiska resurser trots att de minskar i takt med minskat medlemsantal. Vi behöver interagera med den växande kristenheten i syd. Det har skett en förändring i det missionala tänkandet i de euopeiska kyrkorna. Att förkunna evangeliet som en förändrande kraft hör ihop med lärjungaskap och Jesu efterföljelse. Att bli kristen är en process. Församlingen behöver vara övertygad om sitt uppdrag. Verksamhetsmodellerna varierar, men det viktigaste är att fokusera på det som gör kyrkan unik. Vad är det människor söker och vad kan de inte hitta någon annanstans? Det är viktigt att både vara tydlig och skapa utrymme. Det är också viktigt att förmedla Guds kärlek, en kärlek som berör och omfattar allt och att samlas kring Jesus och evangeliet. Vi behöver också god teologi och apologetik. Vi behöver vara närvarande i samhället och visa på inspirerande modeller för en vuxen tro.

Maija Latvala i sin tur konstaterade att hur väckelsekristna kan förmedla en kristen ”djupidentitet”, hur identiteten formas utifrån Jesus och Gud, något som ligger till grund för andra identiteter. Den identitet som formats genom kulturen kan genom detta fördjupas och reflektera den grundläggande identiteten. Det kallar lärjungaskap inom väckelsekristendomen. Vi behöver kunna skapa alternativa berättelser om denna fördjupningsprocess, om livet som en pilgrimsvandring, om att vara på väg. I stället för en alltför grund snällhetsfostran behöver vi acceptera att unga under sitt liv möter svåra saker. Djupidentiteten kan i bästa fall då ha fördjupats till den grad att när personen möter utmaningar så kan hen lösa dem utifrån sin djupidentitet. Ett omoget lärjungaskap leder till att ungdomar lämnar församlingen och fjärmar sig från tron. Församlingarna har förlorat sin förmåga att stöda formandet av en djupidentitet, ett ”resilient lärjungaskap”. Omgivningen erbjuder många pusselbitar med vilka vi kan bygga vår identitet. Det är därför befriande om församlingen kan erbjuda unga en identitet som inte är trång och inskränkande.

Vi konstaterade tillsammans att vi behöver finna en gemensam grund när kyrkor polariseras. Vi behöver bygga samtalsplattformar och samarbeta kring trons centrala frågor. Vi kan fördjupa vårt böneliv och ge tillgång till evangeliet, vi kan vittna och tjäna tillsammans. Vi ska röra oss närmare Kristus, närmare andra kristna och därigenom närmare alla människor. Så kan vi bygga enhet och en efterlängtad gemenskap. Allt det här är i enlighet med en kristens djupaste identitet och viljan att bygga ekumenisk gemenskap. Vi behöver uppmuntra till lärjungaskap och erbjuda utrymme för reflektion när vi vandrar tillsammans. Behovet att skydda sig och rädslan att bli manipulerad kan hänga kvar efter negativa upplevelser så människor inte vågar komma med i församlingens verksamhet och fördjupa sig i tron. Därför behöver vi lyssna till människorna för att sänka tröskeln till våra församlingar.

Konstaterades att de teologiska samtalen bör fortsätta. Samtidigt bör vi sträva efter att skapa möjligheter att utveckla den lokalekumeniska gemenskapen. Vilka möjligheter finns det att utveckla det praktiska samarbetet? Vilka behov och möjligheter kan hjälpas oss att förverkliga detta? Nästa gång vi möts på inbjudan av Suomen Baptistikirkko ska vi diskutera hur vi kunde utveckla det gemensamma vittnesbördet i ord och handling. Temat har lyfts upp i den internationella dialogen mellan katoliker och baptister. Det här är något vi kunde behandla ur både teologisk och praktisk synvinkel, inte minst utifrån det diakonala uppdraget.