Intervju med fader Teemu Toivonen på KEK:s generalkonferens i Tallinn

Vem är du och vem representerar du vid Konferensen för Europeiska kyrkors (KEK) generalförsamling?

- Jag heter Teemu Toivonen och är präst från Helsingfors, men till yrket är jag universitetslärare vid Östra Finlands universitet för programmet för ortodox teologi. Jag representerar den Ortodoxa kyrkan i Finland som delegat.

Enligt din åsikt, vilken översikt ger årsberättelsen 2018-2023? Vad tycker du är positivt i berättelsen, vilka problem ser du i den?

- Presidentens och generalsekreterarens rapporter är väldigt likadana. Mycket radutrymme har använts för att beskriva världsläget, pandemin och kriget. De betonar också möten och kontakter med EU:s beslutsfattare. Visst är det mycket positivt att kontakterna med den europeiska katolska biskopskonferensen fortsätter. Själv upplever jag dock den period som nu går mot sitt slut på något sätt som en ökad osynliggörande av KEK. Jag kan egentligen inte säga vad till exempel människor i vår kyrka skulle ha kunnat uppmuntras att delta i under de senaste åren.

I framtiden vill KEK fokusera på ett fåtal prioriteringar; man vill vara kyrkornas röst bland europeiska beslutsfattare.  Vilka är möjligheterna och utmaningarna med centraliserad lobbning?

- Det finns definitivt möjligheter om det finns direkta kontakter med dem som ska påverkas i EU. Det finns många lobbare i Bryssel, inklusive kyrkliga aktörer, men de flesta av dem är större än KEK. Samarbete och nätverksbyggande, både mellan beslutsfattare och mellan de olika kyrkliga aktörerna skulle vara en prioritet i detta sammanhang. Dessutom bör det finnas expertis tillgänglig i de frågor som lyfts fram. Denna expertis har tidigare stärkts genom tematiska arbetsgrupper som sammanfört experter från olika kyrkor. Nu finns det inga sådana.

Lyssnar KEK på sina medlemskyrkors röst och önskemål?

- Det återstår att se vid det avslutande mötet och i den framtida styrelsens agerande hur väl KEK lyssnar på sina medlemmar. Under generalförsamlingen har frågorna om flyktingar och klimatförändringar tagits upp upprepade gånger. De överskuggas av offentlig teologi och förespråkas i den nuvarande regeringens beslut. En konkret fråga är det indragna stödet till Kyrkornas kommission för migration i Europa (CCME). Tidigare har en del av bidragen från KEK:s medlemskyrkor gått till CCME, som genom och med hjälp av sina medlemmar gör ett imponerande och viktigt informerat arbete för de mest utsatta i Europa. Nu minskar möjligheterna för detta arbete. Men det gör även CCME:s finansiella resurser. De protestantiska kyrkorna i Tyskland och de nordiska länderna, ledda av den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har varit stora understödjare av KEK. Nu har den tyska lutherska kyrkans federation (EKD) meddelat - på grund av åtstramningen av de egna finanserna - att man kommer att minska på understödet. Dessutom finns det kyrkor bland KEK:s medlemmar som inte alls betalar sina medlemsavgifter.

- Om man tittar på deltagarna i generalförsamlingen så är de ganska vita, traditionellt kristna européer. Men är det fortfarande bilden av europeiska kristna? Med andra ord har de snabbaste växande samfunden, de så kallade migrantkyrkorna, inte funnit sin väg in i den europeiska ekumeniska rörelsen. Ur den egna traditionen tänker jag till exempel på kyrkorna i Etiopien och Eritrea, som sedan länge varit väletablerade i Europa. Att involvera dem skulle inte bara ge trovärdighet åt organisationens verksamhet och tillvaro, utan också åt teologin och mångfalden av kristna traditioner.

En annan fråga är den serbiska kyrkans beslut att inte delta i detta möte eller i KEK:s verksamhet under en obestämd period. Detta begränsar de ortodoxa kyrkornas deltagande i KEK och kvarblir de grekiska kyrkorna, den rumänska kyrkan och minoritetskyrkor som de i Finland, Estland, Polen, Albanien, Tjeckien och Slovakien. De senare har till exempel ett ganska litet antal företrädare här i generalförsamlingen.

Intervju och foto av Mayvor Wärn-Rancken