Påsken är den viktigaste högtiden

Om man gjorde en snabb gallup ute på stan skulle man snabbt få den bilden att julen är den viktigaste högtiden inom kristendomen. Den bilden är dock helt fel. Julen är kanske den högtid som får mest publicitet, även på sekulärt håll. Men påsken är kristendomens viktigaste högtid eftersom påskens budskap är kristendomens kärna. Vad är då detta budskap? Vad är det som hände den där fredagen ett par tusen år sedan? För att kunna svara på frågan behöver vi ta oss tillbaka i tiden, tillbaka till alltings ursprung.

Utan att gå in på sanningshalten i detaljerna i Första Mosebokens skapelseberättelser, ges vi bilden av en Gud som i sin skaparglädje vill sätta sitt fingeravtryck på skapelsen genom att skapa något unikt som reflekterar Gud själv. Den treeniga Guden skapade människan till sin avbild. Gud skapade mannen och kvinnan som tillsammans reflekterar Guds avbild. Gud satte människan att råda över hela skapelsen och Gud själv umgicks med sin skapelse. Gud själv gick omkring bland det skapade och umgicks med människorna. Det fanns en konkret och levande relation Skaparen och skapelsen emellan.

Bibeln berättar vidare åt oss att denna relation förstörs när människan misstror Gud, går emot Guds önskemål och äter frukten från ett förbjudet träd. Konsekvenserna är förödande, rent av dödliga. Porten till paradislevernet stängs för alltid, förhållande mellan Gud och människa, mellan man och kvinna och mellan människan och den övriga skapelsen är för alltid förstört. Men Gud lanserar redan då sin frälsningsplan. I sin redogörelse om konsekvenserna av valet att äta frukten, riktar sig Gud till ormen, frestaren, och förklarar att han ”skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen." (1 Mos 3:15) Detta är den första profetian eller löftet om en kommande frälsare som kommer att förinta ondskan en gång för att, men som kommer att behöva sätta sitt eget liv på spel.

Frälsningsplanen fortsätter att öppna upp sig när Gud skapar ett heligt folk åt sig genom att kalla på Abraham och genom att ge honom ett löfte om riklig välsignelse i gengäld för hans trofasthet. Detta abrahamistiska förbund (löftet om landet) går i arv i släktled, styrks av och kompletteras med förbunden som Gud ingår med Mose (de tio budorden) och David (löftet om arvinge till tronen). Denna plan går i uppfyllelse när jungfrun Maria föder Guds son i en grotta i Betlehem och därmed uppfyller en mängd med gammaltestamentliga profetior om den kommande Messias (det nya förbundet).

Den kristna påsken har sina rötter i den judiska påsken (pesach, ”att gå förbi”). Den firas av det judiska folket till minnet av uttåget ur Egypten. Kvällen innan uttåget fick Israels barn i uppdrag att i all hast ställa till med en måltid bestående av osyrat bröd och lamm. Brödet skulle vara osyrat eftersom det skulle bakas i hast och det fanns ingen tid att låta brödet jäsa. Blodet från lammet skulle strykas på dörrposten till varje judiskt hem. På detta sätt skulle Guds Ande veta att låta bli att röra vid människorna i det huset när straffet för faraos egensinnighet skulle komma. Guds folk fick uppmaningen att äta påskmåltiden varje år vid samma tidpunkt och på detta sätt minnas uttåget ur Egypten genom att berätta det från släktled till släktled.

Det som vi känner som den sista måltiden, den som Jesus firar tillsammans med sina lärjungar, är alltså en påskmåltid. De samlas för att äta och gå igenom den månghundraårige berättelsen om uttåget ur Egypten. Under denna måltid uppmanar Jesus lärjungarna att äta brödet och dricka vinet till minne av honom. Jesus uppmanar alltså att starta en ny tradition, nattvarden. En nattvard där vi äter brödet som symboliserar hans kropp och dricker vinet eller druvsaften som symboliserar hans blod. Allt till minnet av honom.

Påskmåltiden eller sedermåltiden som den i den moderna judendomen också kallas, firas till minnet av uttåget ur Egyptens slaveri. Vår nattvardsmåltid är en måltid som vi firar till minnet av Jesu offer, hans korsdöd. Eftersom Jesus dog för våra synders skull kan vi påstå att det är den tradition som vi får fira till minnet av att vårt slaveri under synden tog slut. Jesus blev det ultimata påskalammet som offrades. Den som tar på sig Jesu blod som beskydd blir besparad på domens dag, när Herrens Ande kommer att plocka ut Guds folk och skilja dem åt från de andra.

Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. – 1 Petr 2:24

Men Jesu korsdöd sonar inte bara våra synder och gör oss rättfärdiga. Jesu verk på korset är också startskottet för helgelsen och återställandet av det ursprungliga imago Dei, Guds avbild. Denna helgelse sker i människan som sen i sin tur med rätt motiv och insikt återtar platsen som förvaltare av världen, naturen, djuren, medmänniskorna. Jesu försoningsdöd berör alla aspekter av livet och världen och fungerar som en återställare, en återställare av alltings relation till Gud. Därför är påsken inte bara kristenhetens viktigaste högtid. Den är hela mänsklighetens viktigaste händelse. Påsken handlar inte bara om att vi genom Jesu död kommer att undvika den eviga döden, utan påsken handlar framför allt om att vi genom hans död och uppståndelse redan här och nu kan få ta del av ett nytt, helt och helgat liv som sedan utmynnar i evigheten. Då är vi tillbaka vid den punkt där allting började och där Gud vandrar mitt ibland oss. Då är Guds avbild, imago Dei, fullt återställd.

Sarah Tiainen, pastor (Finland svenska metodistkyrkan), Ansvarsveckans koordinator