Finland - närmare än förr

Björn Engdahl är dominikanbroder från Sverige och har tillbringat det sista året på , dominikanernas kommunitet med kulturcentrum i Helsingfors. Br Björn är annars placerad vid konventet i Lund och är där tillsammans med grupper av studenter och unga vuxna i Katolska kyrkan, samt arbetar i sitt yrke som arkitekt.

Dominikanerna är en religiös orden inom Katolska Kyrkan. Bröderna lever i kommuniteter med gemensam bön, studier och tystnad. Från det gemensamma livet utgår predikan av Guds ord, med frågan: Hur verkar Gud i världen av idag? Ordens officiella namn är Predikarorden. Idag finns ca 6000 bröder i världen, och dessutom systrar och lekmän.

Långt, långt borta fanns ett land som hette Finland. Jag var 20 år och hade fått jobb på ett mentalsjukhus i Göteborg. Där fick jag en arbetskamrat som var finlandssvensk. Det var den förste jag kände från det landet, även om finnarna fanns överallt, på gatorna, på varven och på Volvo. I min värld fanns ingenting bortanför Finland. I stort sett tog världen slut vid Gotland och Stockholm. Sovjet?  Ett diffust något.

Sedan fick jag finska vänner i Stockholm (karelska piroger 6 december!) och kom på besök flera gånger, först studieresor som arkitekt, sedan som dominikanbroder. Finland fortsatte att vara ett avlägset långt borta. Vid det sista besöket upptäckte jag: parkerna med klippor i Helsingfors, havet med öarna, granarna mitt i stan – vilken stark karaktär! Bara man inte söker alltför mycket folkliv och puls – här finns något annat, något finstämt, tyst, en stark och vacker tystnad.

Så får jag tillfälle att bo här ett år. Jag upptäcker att det inte finns många svenskar boende här. Som att vi har vänt Finland ryggen, ett land som ändå är en del av vår i historia. Kanske har Finland gjort samma rörelse, bort från sitt förflutna tillsammans med Sverige.

Men det förflutna verkar starkt här, under ytan. Den blandning som funnits med finnar, svenskar, ryssar – och alla folk från det ryska imperiet. Kvar finns arkitektur, namn, språk, om än mindre blandat än förr. Ett pussel av kulturer, en rikedom att som skiner igenom. Sen finns krigen och fattigdomen, inte så långt borta som i Sverige, med sin fred och välfärd.

Rikedomen finns inte minst i kyrkan. En inhemsk ortodox kyrka, något exotiskt för mig, en annan tradition som lever och frodas, det blir en stor glädje för mig att upptäcka under den här tiden. En katolsk kyrka som är så liten, men växande. Vi ordnar saker på Studium Catholicum, föreläsningar, seminarier och det kommer mycket folk, alla sorters folk, nya invandrare, teologer, intresserade finnar, katoliker och andra.

Det märkligt för mig att möta denna törst efter att höra mer om Gud och kristet liv. Vad betyder det? Är jordmånen god? Kanske är det kylan, mörkret, den stora skogen. Kyrkan mår bäst där världen inte är mest leende, livet lätt att leva. Varför skulle man söka Gud, när allt redan finns att plocka som mogna frukter? Bekvämligheten är en effektiv bekämpare av tron. Eller är det tystnaden? Kanske gör den steget över till bön, till tro, lättare.

Så avslutas mitt år här. Men Finland finns kvar, närmare än förr.

26 mars 2014

Br Björn