Hyvät ystävät ekumenian vainiolla - Bästa vänner på ekumenikens område

Tänään 30.4.2018 on viimeinen työpäiväni Suomen Ekumeenisen Neuvoston hallintosihteerinä. Helmikuun alusta olen ollut lomalla ja näin päässyt jo harjoittelemaan eläkeläisen elämää, joka oikeasti alkaa huomenna.

Elämä poissa työelämästä luontuu mainiosti, mutta toisinaan haikeuden häivähdys täyttää mieleen; ollapa vielä ekumenian sykkeessä mukana. Ekumenia on elämää, ei sen enempää, eikä vähempää. Se ei sydämestäni ole poistunut, eikä poistu.

Läksiäisjuhlassani 9.2. SEN:n puheenjohtaja, arkkipiispa Kari Mäkisen puheesta jäi mieleeni kaksi tärkeää pointtia.

- Onko aika kulunut vai täyttynyt? Puhumme usein ajan kulumisesta ja päivittelemme, mihin ne vuodet upposivat, kun ne niin nopeasti kuluivat. Kristityille on keskeisempää puhua ajan täyttymisestä, johon tulee vahvasti mukaan se, että Jumala antaa ajan ja antaa myös ajalle sisällön.

- Meistä jokainen jättää elämässään jäljen. Jälki jää myös työelämään, työtovereihin ja yhteistyökumppaneihin. Ja nämä jättävät jälkensä meihin. Tässäkin on kyse vaikutuksesta ja merkityksestä. 

28 vuotta SEN:ssa, vuodet eivät vain kuluneet, vaan ne täyttyivät. Oli elämää ja toimintaa ja merkitystä. On myös ollut ilo saada nähdä ja kokea monien ekumeenisten edistysaskelien toteutuminen.

On ollut suuri ilo ja kunnia saada tutustua teihin, moniin upeisiin ja osaaviin ihmisiin ja saada tehdä yhteistyötä kanssanne ekumenian hyväksi. Te olette jättäneet minuun hyvän jäljen – jokainen.

Haluan myös kiittää kaikista kauniista muistamisista ja toivotuksista eläkkeelle jäämiseni yhteydessä.

I dag den 30 april 2018 är min sista arbetsdag som administrativ sekreterare vid Ekumeniska Rådet i Finland. Från början av februari har jag varit på semester och har alltså hunnit öva mig att vara pensionär.

På riktigt börjar pensionärslivet i morgon. Livet utanför arbetslivet flyter fint, men emellanåt känner jag mig vemodig och funderar att vad fint det vore att vara med där ekumeniken pulserar. Ekumeniken är livet, inte mer, inte mindre. Den har jag inte lämnat från mitt hjärta. Och kommer inte att lämna.

Från avskedsfestens tal den 9 februari som hölls av ERF:s ordförande, ärkebiskop Kari Mäkinen, kommer jag ihåg två viktiga poänger.

- Har tiden förflutit eller är den fullbordat? Vi talar ofta om tidens gång och undrar vart flög åren, när dom så fort flöt. För oss kristna är det mer centralt att tala om att tiden är fullbordad. Till detta hör att Gud ger tiden och Gud ger tiden dess innehåll.

- Var och en av oss lämnar i livet spår efter sig. Spår lämnar vi även i arbetslivet, arbetskamrater och samarbetskamrater. Och dessa lämnar spår i oss. Även här är det frågan om intryck och betydelse.

När jag nu funderar på mina 28 år i ERF, känns det som om de inte bara förflutit, utan blivit fullbordade. Det var liv och verksamhet och betydelse. Det har också varit en glädje att få se och uppleva många ekumeniska framsteg.

Det har varit en stor glädje och ära att få lära känna er, så många fina och kunniga människor och få möjlighet att samarbeta med er för att främja ekumeniken. Ni har lämnat fina spår i mig – alla.

Jag vill också tacka för alla vackra hågkomster och önskningar vid min pensionering.

Jumalan runsasta siunausta toivottaen – Med önskan om Guds rika välsignelse

Sirpa-Maija Vuorinen